Moa Bengtsson

Konstigt att en människa med så stor betydelse, som tagit väldigt stor plats i livet försvinner!
Men ensamheten har inte blivit något större än vad den var tidigare!

Hur mycket är det värt att offra av sig själv för andra egentligen? Så mycket man bara kan, utan personlig undergång, skulle jag vilja säga. Men själva givandet blir efter ett tag som en drog, man vill ge mer och det känns som om det man gör aldrig räcker till? Då kanske det är dags att sluta? Men det kanske är lättare sagt en gjort?
Samtidigt, vill man ha en förändring får man lov att vara förändringen själv.

Ångrar jag det? Nej!
Var det okej? Nej!
Skulle jag göra om det? Nej!
Har jag tagit lärdom av det? JA!

Man vill så mycket, men man kan så lite påverka andras beslut när det man säger, visar eller på något sätt försöker förmedla inte går längra fram än till ytterdörren, där stannar det.
När man längre inte finns där är det jätteviktigt att man ska göra det, när man gör det så är det jätteviktigt att man håller sig borta så mycket som möjligt!

Jag känner själv nu att jag tänker mer på mig själv nu än på andra just för att jag behöver fokusera lite mer på mig själv, ta hand lite mer om mig själv och se till mina egna behov!
Är det fel? Nej

A man got to do what a man got to do!

Jag menar, vad gör man för nytta för andra när man ändå inte har något att ge! Kanske är dags att samla på sig ett lager av "giving" så att säga.

Missförstå mig rätt, men just nu så är jag viktigare än allting annat för mig själv!