Moa Bengtsson

Rödspränga ögon!
Alldeles för matt för att röra mig
Alldeles för stum för att prata
Alldeles för trött för att kunna sova
Alldeles för tom för att känna mig hel
Alldeles för ledsen för att kunna le.
Alldels rödsprängd av tårar.

Jag vet inte alls vart riktningen är på väg, varken för världen eller mig.
Helt plötsligt försvann min samhörighet till att vara människa.
Vad som än händer, i alla väder håller man i hop.
Just idag, den soliga höstsprudlande dagen då allt bara blev svart.
När mörkret faller och man kommer till insikt i sig själv.
Jag kan inte ens spåna min framtid för två veckor.
Helt plötslig föll allt, lika lätt som ett rödgult eklöv sakta virvlar ner, mjukt och fint lägger sig på backen.
Insikten att verkligen vara tom.
Tomheten som drar iväg och får en att tappa spåret.
Allt som en gång verkat klart, var så otydligt det kunde bli.
Vad är det som är fel?
Jag önskar bara att få försvinna ett tag. Komma bort och vara någonstans där jag för stunden bara kan glömma.

Är det värt det?
Alla krav och ideal.
*Var smal
* Var snygg
*Var Ambitiös
*Utbilda dig till något stort
*Sminka dig
*Fixa håret
*Var rakad och slät
*Ha de nyaste modet
*Ha det dyraste du kan
*Ha den nyaste tekniken
*Ha den nyaste bilen

Eller var ingen alls.
Jag avskyr dom.
Mitt signum kan ingen någonsin ta i från mig.
Är det värt det?
För att kunna vara den man innerligt hoppats på?
För att kunna bli accepterad?
Vad är snygghet?
Jag har tappat det, vägen ledde till den svåraste återvändsgränd.
Hur ska jag ta mig därifrån?
Jag vill att du ska finnas kvar.
Gav dig mitt hjärta, min kropp och själ.
Trasigt kom det tillbaka.
Är det värt det?
Det är faan inte värt!